Bensinbilsförbud - Krönika Håkan Matson

Det låter så kaxigt att säga att man vill förbjuda bensinbilar.
Som när Norge gjorde det häromåret, som när Kalifornien gjorde det i höstas – och som när Volvo Cars vd Håkan Samuelsson nu gör det.
Tyvärr är det inte så enkelt.

Låt mig dock direkt säga att jag inte har något emot ett förbud. Jag tror, precis som Samuelsson, att det är effektivare, snabbare och renhårigare att ta till ett förbud istället för att envisas med subventioner.
Tänk bara hur många miljarder i skattesubventioner vi skulle spara.
Men att hoppas och vilja är en sak, att tro att det verkligen blir av är en annan.
I mina gömmor letar jag fram en tidning som Länsstyrelsen i Stockholms län skickade ut någon gång i slutet av 80-talet eller möjligen i början av 90-talet.
Den bär den, igen, kaxiga rubriken:
”I Los Angeles tillåts inga bensindrivna bilar efter 2006.”
Och i tidningen kan man läsa:
”I Los Angeles är luftföroreningarna ett större problem än hos oss. Där tvingas man nu arbeta med en trestegsplan med allt högre krav på luftvårdsåtgärder. År 2007 räknar man med att ha ersatt bensinmotorerna med något annat. Med exakt vad vet vi inte i dag”.
Det är, för att uttrycka det milt, en sorglös inställning till möjligheten av tekniksprång.
Rubriken och resonemanget kan dessutom inte tolkas på annat sätt än att det inte bara skulle bli stopp för försäljningen av bensinbilar, utan också för användandet av dem, redan 2007.
Det är lika sorglös inställning till bilars livslängd.
I Sverige rullar en bil i 17 år.
Det betyder att bilarna som såldes i går rullar också 2037.
Men 90 procent av bilarna som såldes just i går hade förbränningsmotor och de kommer alltså att finnas på vägarna också 2037.
Även i Bil Swedens mest optimistiska prognos utförs trafikarbetet 2030 till endast15 procent av elbilar.
Resten av bilarna har, fortfarande om tio år, en förbränningsmotor under huven.
Enda sättet att smita ur den rävsaxen är att tanka dem med biobränslen, men på den punkten verkar motkrafterna faktiskt ännu starkare än förr.
Det är därför jag länge har menat att det krävs betydligt mer drastiska åtgärder om vi ska nå de stolta miljömål som satts upp.
Det räcker liksom inte att langa på 10 000 kronor på klimatbonusen och hoppas att kunderna då omedelbart överger sina fossilbilar, rusar till bilhallarna och mangrant köper elbilar.

Ett förbud, rakt av, känns plötsligt väldigt attraktivt.
Runt om i världen har flera länder också förklarat att fossilbilar ska förbjudas. Några så tidigt som 2025 (Norge), de flesta runt 2030 (Storbritannien, Irland, Danmark, Nederländerna), ett par (Japan och Kina) talar om 2035, medan andra (Frankrike och Spanien) fortfarande siktar på 2040.
Ett svenskt förbud utreds just nu av Trafikverkets miljödirektör Sven Hunhammar, som ska vara klar med sina slutsatser den 1 februari nästa år.
Här finns dock hinder att passera, bland annat EU:s frihandelsregler. En bil som säljs i ett land får inte hindras att skickas till ett annat.
Enklare är att införa förbud i städer, något som också planeras. Men då missar man huvudmålet: stopp för försäljningen av fossilbilar.
Uppenbarligen tänker Volvo Cars och Håkan Samuelsson ta saken i egna händer och bara tillverka elbilar från 2030.
”Jag skulle bli överraskad om vi inte enbart levererade elbilar från 2030”, sa han nyligen på Financial Times bilkonferens.
Också Volkswagens lyxmärke Bentley har gjort samma utfästelse.
Men alla biltillverkare är inte lika entusiastiska.
När Storbritannien flyttade sitt bensinbilsförbud från 2035 till 2030 presenterade så olika tillverkare som Honda, Aston Martin och McLaren en massa alternativ till ett förbud, just för att slippa undan detsamma.
Och när Kaliforniens guvernör Gavin Newsom i september förklarade att delstaten skulle stoppa försäljningen av nya bensinbilar från 2035 rusade representanter för General Motors, Toyota och Volkswagen ut och förkunnade att ”varken lagkrav eller förbud bygger framgångsrika marknader”.
På den punkten råkar Håkan Samuelsson tycka tvärtom.
”Ingen kan bygga en framgångsrik och lönsam affärsverksamhet genom incitament. Medan tillfälliga incitament kan uppmuntra industrin att gå i rätt riktning kan det vara mera effektivt för regeringar att sätta en tydlig agenda mot en elektrisk framtid”, säger han.
Så i grunden är beslutet alltså politiskt – och måste tas av politiker.
Jag är som sagt positiv till ett förbud, men har samtidigt så förtvivlat svårt att se att det skulle kunna hända, framför allt där det skulle behövas som bäst.
Jag ser den avgående (?) presidenten Donald Trumps anhängare åka i protestkaravaner i sina jättelika pick-ups, med törstiga V8-or under huven och tänker: vilken presidentkandidat i USA skulle ens våga knysta om förbud av bensinbilar?
Ett politikerknep är förstås att sätta tidpunkten för ett fossilbilsförbud så långt bort i framtiden att man aldrig hinner bli synad.
Jag tar upp min gamla tidning som tvärsäkert slår fast att ”inga bensindrivna bilar tillåts efter 2006 i Kalifornien.”
Varifrån Länsstyrelsen i Stockholm fick det där har jag ingen aning om, det fanns inga sådana beslut, men det lät väl käckt i debatten.
Särskilt trovärdigt var det emellertid inte.
Tidningen damp ner i brevlådorna ungefär samtidigt som den brittiska premiärministern Margaret Thatcher höll sitt berömda tal om klimatkrisen i FN, där hon skarpt varnade för de ökande utsläppen av koldioxid.
Sedan dess har utsläppen ökat ytterligare – med hela 60 procent.
Jag vänder blad i tidningen och hittar på sidan 2 överraskande en stor bild på en – häst.
Texten lyder:
”Antingen får Los Angelesborna borsta av den gamla fina havremotorn och börja rida igen. Eller också tvingas de att få fram nya, miljöanpassade fordon.”
Nyckelordet är förstås ”tvingas”.
Det kanske inte är så kaxigt längre att kräva ett förbud mot bensinbilar.
Frågan är bara om det blir mer verkligt 2030 än det blev 2006.