Håkan Matson reflekterar över valet

Publicera: den 13 september 2018

Få talar vackert om bilen i valrörelsen: dess betydelse för exporten, yrkestrafiken, barnfamiljerna och glesbygden.
Ingen säger ett knyst om bensinskatten.
Det har sina skäl.
Få vallöften har brutits så många gånger som kring bensinskatten.

Moderaterna gick till val 2006 med ett löfte om sänkt bensinskatt: 15 öre till en början, mer på sikt. KD lovade att sänka med 1,30 kronor per liter, till och med dåvarande Folkpartiet utlovade sänkningar – om bensinpriset fortsatte att vara högt.
Vad tror ni hände?
Jo, den 1 januari 2008 höjdes bensinskatten med 29 öre och dieselskatten med hela 55 öre.
Den nye finansministern Anders Borg förklarade de svikna vallöftena med att regeringen måste ”ta ansvar för statsfinansieringen”.
Några veckor före valet fyra år senare, 2010, skrev de fyra alliansledarna Fredrik Reinfeldt (M), Maud Olofsson (C), Jan Björklund (FP) och Göran Hägglund (KD) en debattartikel, där de kraftfullt kritiserade olika förslag om höjningar av bensinskatten, bland annat från Vänsterpartiet.
”Alliansen har nu enats om ett tydligt löfte till väljarna inför valet 2010: Vi höjer inte bensinskatten under kommande mandatperiod. Det innebär att inga tillkommande aktiva bensinskattehöjningar kommer att genomföras.”
Rätt solklart besked, eller hur?
Men vad tror ni hände?
Drygt ett år senare höjdes bensinskatten med 35 öre litern och dieselskatten med 30 öre.
Vid det förra valet, 2014, hette finansministern Magdalena Andersson.
Och visst, hon kom också, strax före valdagen, med något som måste sägas vara ett löfte:
”Det är jättedyrt att tanka bensin som det är, vi ser inget behov av att höja bensinskatten.”
Ni har säkert redan räknat ut vad som hände.
I vårbudgeten, drygt ett halvår efter valet, höjdes bensinskatten med 44 öre och försågs dessutom med en automatisk indexuppräkning, som innebär höjningar på 2 procent utöver KPI – varje år.
Med denna räcka av löftesbrott är det klädsamt att de flesta politiker i årets valrörelse ligger lågt med prat om att bensinskatten inte ska höjas.
Ett bidragande skäl är säkert att bensinpriset vid pump i augusti nådde en rekordnivå: 16,26 kronor litern. I det läget vore det politiskt självmord att driva skattehöjningar på bensin, även om det hade varit enkelt att motivera med klimatförändringar efter den rekordheta sommaren.
Men här finns också den internationellt gryende konflikten mellan stad och land. En bensinskattehöjning skulle, även om den vore välmotiverad från miljöskäl, uppfattas som oerhört negativ på landsbygden.
Istället verkar en sorts politisk trötthet kring bilen ha infunnit sig.
Partierna verkar nästan pusta ut efter den långa processen med skattesystemet bonus-malus, som införes 1 juli i år, efter sju utredningar (nästan) och åtta bedrövelser (minst). De flesta förslag om bilar och trafik som nu läggs fram är kända och inte särskilt överraskande.
Mer laddinfrastruktur, effektivare transporter, bättre kollektivtrafik, och satsningar på cykel. Förslaget om miljözoner, som i början väckte sådant rabalder, verkar också ha svalnat. Förvisso ställer sig flera partier bakom miljözonerna, troligen i trygg förvissning att de inte blir så hårda som många befarat, om de nu alls blir av.
Om Miljöpartiet lyckas stoppa fossilbilar på någon enstaka gata i Stockholm torde alla vara rätt nöjda.
Ett par färskare attacker mot fossilbilar kan dock noteras.
Miljöpartiet vill förbjuda fossila drivmedel till vägtrafiken år 2030.
Vänsterpartiet vill stoppa nybilsförsäljning av diesel- och bensinbilar redan år 2025.
Det är om sju år.
Det är naturligtvis omöjligt.
Men låt oss vara positiva: att vi ändå ska få köra bilar i framtiden, förutsatt att de drivs fossilfritt och helst med el, är kanske det vackraste som sägs om bilar i den här valrörelsen.
Detta gäller förstås bara tills debatten startar om hur elen framställs eller hur mycket energi som går åt till att tillverka batterierna eller från vilka obskyra länder råvarorna kommer från.
Men det får vi ta i en annan valrörelse.